Jubileumsturneringen MILL HILL TROPHY 13-18 september 2000

(Femmans berättelse - London hösten 2000)

Det var tio år sedan tre glada golfare hittade en bagbricka på 10-de hålet vid en golfrunda på Mill Hills golfklubb. Detta var upptakten till en lång kamp med ofta hårda bataljer på golfbanor runt om i Sverige och Europa.

I årets jubileumsupplaga av tävlingen anslöt styrelsen med Anders som Kapten, Ove som president och Börje som ständig sekreterare. Övriga deltagare var Bengt, Bosse, Hasse, Lasse, Lennart, Robbie och Uffe. Tävlingen skulle genomföras under sex (6) 18-hålsrundor, mot normala fem (5) stycken. Den sista avgörande rundan skulle spelas på Mill Hill söndagen den 17 september.

Tävlingsdeltagarna samlades på Arlanda, onsdagskvällen den 13 september. Punktligheten visade på en högt prioriterad aktivitet även om någon skämtare ringde (Lennart) och meddelade att han en timma före boarding tagit fel på flygplats och just lämnade Skavsta, fem minuter senare stod han vid incheckningen. En annan fråga var hur den pågående bensinblockaden efter världsmarknadens höjda bensin/dieselpriser skulle påverka vår resa. Tidningar och nyhetsbilder visade på köer till de få öppna bensinstationer som fortfarande hade drivmedel att sälja och ingen ljusning i blockaden tycktes finnas. Skulle vi få några bilar med bensin?

För att understryka att det rörde sig om 10-årsjubileet så fick deltagarna en windbreaker med ett Mill Hill emblem på vänster ärm, mycket snygg. Nu kunde truppen anlända i enhetlig klädsel till Mill Hill.

BA2777 lämnade Arlanda för att 2 1/2 timma senare landa på Gatewick. Nu var det spännande, hur stor bensinbrist efter blockaden var det, skulle vi få några bilar? Glädjande nog kunde vi kvittera ut två nya och fulltankade minibussar. All packning lastades vant in för en bilresa på ca. två timmar runt London till Hendon där inkvarteringen bokats in på Hendon Hall , Ashley Lane. Två vägar valdes, en direkt till hotellet och en rundresa, den sistnämnda var mer ofrivillig.

Hotellet , som var mycket trevligt hade hög standard med rymliga dubbelrum (mot de normalt trånga rum som Londonhotellen brukar erbjuda). Hotellet byggdes under 1500-talet och var då känt som Hendon Manor (gods eller historiskt säteri). Intäkterna gick till Westminster Abbey, men senare via staten till den engelska kyrkan.

Kung Henrey´s son Edward gav godset till godsherren Earl of Pembroke i gengäld för trogen tjänst som i sin tur gav den till sin son i bröllopspresent 1569. Åren gick och i slutet av 1700-talet köpte David Garrick godset för 13.000 £, han var en känd skådespelare och ägare av Drury Lane Theatre. Han var mycket berömd och hans huvud präglades på penny-myntet. Hans favorit var Shakespeare och han monterade ett memorium för att hedra honom på grunden av Hendon Manor. Även David Garrick fick senare ett memorium monterat på grunden efter sin död 1779. Han begravdes i Westminster Abbey.

I mitten av 1800-talet var Hendon Hall flickskola. Först 1911 blev det hotell, men stängdes under andra världskriget för att då fungera som konvalescenthem åt RAF. Efter kriget öppnades hotellet igen för att ännu idag erbjuda en 1700-tals atmosfär.

Åter till väsentligheterna, GOLF.

Efter en god natts sömn avåts en tidig frukost för att därefter resa ut till Potters Bar Golf Club, 57 London Road Enfield. Klubben grundades 1923 med för den tiden ovanligheten att en kvinna satt med i styrelsen. Klubbens grundtes var och är "No person, either man or woman, shall be denied membership because of race, creed or colour". 1924 öppnades banan officiellt av ex British Open Champions, fram till andra världskriget då en del av banan plöjdes upp för jordbruk. 1948 omskapades klubben med medlemmar som köpte in sig i en andel och sedan dess har klubben drivits på detta sätt. Vädret var perfekt för de två golfrundor som genomfördes. Banan en ondulerad parkbana erbjöd de tävlande en lagom uppvärmning. Starttiderna var perfekta med bra tid för lunch och omladdning före den andra rundan. Efter dagen fanns många aspiranter på slutsegern men också några som fick en motig inledning.

Dagen avslutades med en god middag på Hendon Hall med efterföljande vadslagning över fikat på kvällen. Som vanligt somnade alla in tidigt för att nästa morgon sitta vid frukostbordet kl. 05.45.

Avresan till Foxhills avgick kvart över sex. Foxhills Golf Club ligger i Surrey, drygt en timmas bilfärd från hotellet. Anläggningen har två fina banor Longcross par 72 respektive Bernard Hunt par 73. Regnskyarna hängde i luften när vi kl. 7.30 gick ut på den första rundan The Longcross. Den första trebollen han till Tee på hål nummer 8 och sista fyrbollen till Tee på hål 6 när regnet tilltagit så mycket att det inte längre ansågs möjligt att fortsätta spelet. ( Nu vet man att när man i England talar om "heavy rein" så är det heavy). Greenerna och Tee stod under vatten. Rundan avbröts för en ofrivilligt avbrott. Efter att torka av det värsta och byte av strumpor intogs " sandwiches and a paint of lager " .

Banan var dock inte stängd och vi beslutade oss för att gå de sista 9 hålen när regnet upphört något. Rundan bestod av många fria dropp p.g.a. tillfälligt vatten och även omplaceringar på green. Bunkrarna var sjöar som kunde bli till rena gojan efter ett antal misslyckade försök att komma ur, detta erfor undertecknad på det 17-de hålet.

Nu vilade vi ut på nytt för att ladda inför nästa 18 hål på Foxhills The Bernard Hunt Course. Banan, även denna en kuperad bana med trädridåer och vatten.

Det var lättare molntäcke och uppehåll när förstabollen gick ut. Ett regn och åskväder närmade sig dock och tävlingen avbröts vid sextiden när det åskade och regnade som värst. Tävlingen omfattade de 13 första hålen.

Båda banorna höll bra klass med härliga fairways. Till anläggningen fanns ett hotell och en motionsanläggning med tennisbanor.

Även denna dag, fredagen den 14 september avslutades med middag på Handon Hall efter en skön varm dusch och ombyte till fräscha kläder. Nu var gänget så trötta att det inte blev någon vadslagning utan direkt i säng efter middagen.

Lördag den 16 september, sovmorgon till kl. 8.00, frukost i lugn och ro. Avfärd till Hatfield London Country Club. En anläggning som köpts av Japaner. Det fans spår av detta på ett par av hålen i form av stenstatyer och riktstolpar på "blinda" hål. En härlig parkbana med breda fairways men avsaknad av ruff. (Det visade sig att ingen bana hade någon direkt ruff utan var utklippta till trädgränser/buskar eller outpinnar).

Dagen bjöd på en dag i härligt golfväder och inbjöd till bra resultat. Nu hårdnade det i toppstriden men då resultatet från Foxhills och Hatfield ännu inte matats in gick alla i ovisshet inför den avslutande rundan nästa dag.

Efter en dusch och ombyte av kläder tog gänget tunnelbanan från Hendon Centrum till centrala London, här väntade ett pubbesök och därefter musicalen Mamma Mia (med ABBA-låtar). En härligt aktiv föreställning som slutade i en stående publik som sjöng med och klappade händerna.

Denna helkväll avslutades med middag på den Italienska restaurangen Graffity. Det blev Anti pasta, pasta och main course som sedan avslutades med en efterrätt. Krögaren bjöd på en Italiensk lokal citronavec. Taxi hem till kudden för några timmars skön sömn.

Söndag den 17 september, började med sovmorgon för att efter frukost och vapenvård m.m. Hasse, Lennart och Bosse åkte till en närliggande driving range. Övriga vilade sig i form för att samlas kl. 11.15 inför avfärd till Golfklubben Mill Hill. Förutom den normala persedelutrustningen fanns dagen till ära kavaj och finbrallor med skjorta och slips. Alla iförda sin nya snygga Windbreaker. Lennart visade sig för andra dagen på styva linan med nål och tråd, då han sydde på Mill Hill emblemet från den gamla tenniströjan på en ny , bländande vit och i rätt storlek. (För den nyfikne kan meddelas att första sömnadskonsten bestod i att sy in en keps till rätt storlek).

Väl framme hälsades vi välkomna av presidenten Pat McNicolas och Dorety som hjälpt till med administrationen inför vårt besök. I avvaktan på vår starttid samlades vi i klubbhuset för en välkomstkaffe, på bordet stod en stor flaska Cognac som kunde användas som ett led i uppvärmningen.

Vi intog också en lättare lunch innan vi bytte om inför första utslag kl. 13.30. Vi gick ut i två treboll och en fyrboll som utgjorde ledarbollen. Vid kaffet presenterades antalet slag upp till ledaren, som teoretiskt var Bengt, men p.g.a. att han inte kunnat spela alla rundorna inte kunde vinna tävlingen. Ledarbollen bestod av Robbie, Bengt, Lasse och Uffe. Lasse och undertecknad startade efter omräkning exakt lika, vilket innebar scratchspel från start, den som tappade slag förlorade.

Före utslag genomfördes traditionell fotografering. Dorety fotograferade oss inom respektive boll. Pro-masern, samma som för fem år sedan kom ihåg framför allt Bosse, varför? - enligt Bosse själv för ett underbart inspel på något hål som Promastern såg.

Vädret åter perfekt och banan i bra form. Före vår tävling gick en tävling mellan Mill Hill och deras vänklubb från Cambridge (New Wiev???). Efter fyra hål var det "vattenhål" där det bjöds på förfriskning av klubben, Whisky, öl eller vatten. Rundan fortsatte med ytterligare två stopp vid samma vattenhål.

18-hålsrundan tog modiga fem timmar, vilket är en påfrestning i sig.

Spelet i ledarbollen höll en bra klass och undertecknad höll emot till 12 hålet då en dubbelmiss i en kortputt gav Lasse en treslags ledning. På nästa hål ökade ledningen efter ett missat utspel och Lasse höll sedan resten av rundan för en välförtjänt slutseger.

Efter en skön dusch och upprissling var det dax att gå till baren, vid entrén till klubben satt en välkomstskylt, på svenska översatt av svenska konsulatet.

En drink eller öl intogs före middagen med utdelning av gåvor från klubben. Var och en fick en egen bagbricka, en slips till var och en (denna slips lämnades endast till presidenten i Cambridge-laget).

Vår entré till matsalen hälsades med en stor applåd från de ca. femtio närvarande golfarna. Vi kontrade efter önskemål om en Svensk sång med Helan går. Stämningen var hög i lokalen. Anders överlämnade en windbreaker till Pat och en till Dorety som satt värd vid vårt bord.

Pat som president höll ett tal riktat till sina tävlingsmotståndare såväl som till oss. Talet genomfördes på samma maner som i parlamentet, med burop, jubel applåder och stickrepliker från de båda lagen.

Vi fick ytterligare en gåva av klubben, en stor glaspokal med klubbens logga och en golfspelare ingraverade i glaset. Detta kommer utgöra det nya vandringspriset.

Efter middagen när de stojiga engelsmännen gick in i puben för allsång genomförde vi vår prisutdelning med ett avslutande tacktal av Lasse.

Kvällen fortsatte i puben med mycket utbyte mellan klubbmedlämmarna i en härlig anda. Pat spelade dragspel och sjöng om Tipperary.

Vi avslutade med en avskedssång och stort tack till alla på Mill Hill innan avresan till hotellet genomfördes i en vild biljakt genom gatorna hem till Hendon Hall.

Natten blev kort med djup sömn för de flesta, för att sätta sig vid frukostbordet klockan 5.45. Trots hot om "heavy rain" samlades alla med hela sin packning för hemresan till Stockholm kvart över sex. Inpackning och etappmål Foxhills. Anders förhandlade till sig en gratisrunda som kompensation för de två avbrutna rundorna på fredagen. Dagens runda blev en poängbogey där potten gick till segraren. Under de sista fem hålen började regnet komma in över banan. När sista bollen kom in regnade det ordentlig igen. Vem vann potten, jo Börje tog hem den med 31 poäng.

Efter en snabb öl i baren startade färden ner till Gatwiks flygplats. Resan tog knappt en timma. Incheckning och en del shopping för att flyga hem till Arlanda. Ett fortfarande piggt och glatt gäng landade för den sista etappen hem, med i bagaget har nog alla ett härligt golfminne för resten av livet. Livet på en engelsk golfklubb är något annat än golfklubbarna i Sverige.

Nu väntar alla på vårens evenemang, hoppas Lennart knyter ihop ett trevligt program någon stans i världen.

Femans historia före jubileumsgolfen numera tvåan.

Författare: Ulf Almqvist, femma i Rom