Berliner luft

Sitter i sommarstugan med datorn i knät och spejar ut över Båvens molngrå yta. + 12.

Annat var det i Berlin, sommarvarmt och vårens svällande blomprakt. Lärkorna bodde i ruffarna mellan fairways.
För att inte riskera att trampa på någon liten ivrigt ruvande fru Lärka slog vi raka drives. Herr Lärka drillade hänförande i skyn.

Annat var det på Sovjet tiden. Då var här SS 20 raketer med siktet inställt på att förgöra Europas huvudstäder.
Faktiskt ända till Mill Hill Trophys tillblivelse. Röda arméns landskapsarkitekter avlöstes av Nick Faldo och Arnold Palmer. Vilket uppsving.
Dock kan diskuteras om inte Faldo, lång, rak, stram och effektiv, ingöt lika mycket respekt som någonsin SS 20 orna?

Annat var det hos Palmer. Träd och lummig grönska. Men fylld av golfens mystik. Ta tex 10:an. Ett lätt och brett hål.
Två slag fram till diket och sedan en pitch och tvåputt för bogie. Nåja, var och en får väl erinra sig sina bravader.
Owe hävdade med bestämdhet att han stördes mentalt av att, nära nog, ha trampat på en huggorm, format kungsboa, när han korsade diket innan green.
Men för oss som inte såg ormen ligger mystiken i att ett lätt hål förvandlas till svårt utan att man kan förklara varför.

Annat var det på par treorna. Stim av greenträffar, i alla fall enligt Bosse. Dock känner jag till ett fall av missad green.
Börje satte bollen i lerväggen innan green på 6:e på Palmer. Nu hade Börje redan innan drabbats av segervittring så han gick lugnt fram till bollen,
slog elegant upp den pluggade bollen på green och sänkte för par. Så spelar en mästare.
Förra turneringens vinnare; Hans, som verkar ha gett upp hoppet om att gör HiO och därmed sopa hem potten,
lanserade tanken på att pris också skulle utgå till närmast hål, räknat på hela turneringen. Förslaget bifölls med acklamation.
Få se nu; 9 spelare x 4 rundor á 4 par treor. Det blir 144. Stenhård konkurrens i alla fall statistiskt. Anders avgick med segern. Grattis Anders!

Annat var det för Lennart, den störste av oss alla. Skrällde ordentligt. Först genom att sätta nytt rekord på sträckan Arland-Skavsta.
Men helikopter är ju ändå inte en särskilt snabb farkost. Nästa turnering bör måhända förläggas i närheten av en militär flygplats så att Lennart kan ta Jas Gripen?
Den andra skrällen kom under finalrundan. Lennart valde att släppa fram oss alla i resultatlistan. Visserligen är Lennart en generös person och därtill omdömesgill
och förtroendeingivande, men varför? Antagligen på grund av begynnande ångest inför attesteringen av fakturan för den skakiga helikopterfärden. Ren gissning!

Annat var det för Robbie. Först nockade han Owe i en dramatisk luftduell på Palmer. Sedan lämnade han in bästa scoren på finalrundan.
Oväntat men mycket glädjande, för det visar att vi alla har chansen i denna mystiska sport. Till Golfens mystik hör just detta att flytet kommer och går.
Glädjen, energin och dosen endorfin som en bra score belönar oss med, är golfens absoluta höjdpunkt.

Annat var det att traska i träsket. Då fick man glädja sig åt det vackra vädret, det trevliga sällskapet, a-Rosasängens ömma omfamnande av möra lemmar
eller en tankeväckande utfärd i storstaden Berlin. Inte så dumt det heller. Alla kan ju inte vinna.

Annat var det för Börje. Han kunde. Med rak rygg och röda kinder (lika röda som Uffes skinkor efter insaltningen i saunan kvällen innan)
stod han där och mottog pokal och vandringspris, stolt och glad. STORT GRATTIS !!

Femman Lars