5:ans berättelse från Beddinge

Med risk för att tränga in på Börjes territorium följer här f.d. 5:ans berättelse om ”Slaget om Mill Hill våren 2010”. Börjes berättelser i det statistiska kompendiet utgår från säkerställt material, medan jag däremot utgår från personliga och subjektiva betraktelser, hörsägen, intryck och minnen, om än i vissa stycken något diffusa, från spridda händelser och iakttagelser. Jag tänker redovisa dessa ur ett antal olika perspektiv:

·         Arrangemang & resor

·         Banor

·         Mat & boende

·         Vi själva & spelet

·         Resultatet

Arrangemang & resor

Militärisk ordning och disciplin från inkallelseorder till muck under kapten Owes strama befäl borgade för att allt skulle fungera perfekt – och det gjorde det!

Av någon anledning blir det alltid slag (i betydelsen strid, batalj, sammandrabbning, fältslag, dust, etc) i Skåne – minns ni t ex Slaget vid Åsljunga? Golfslag blir det ju alltid (alltför många).

I den inledande mail-konversationen kring planering och förberedelser kaxade alla upp sig (i vanlig ordning), även om allt tonades ner igen (i vanlig ordning) inför bettingen. Kul att se hur alla gamla beväringar snabbt lystrade till befälhavarens kommandon och svarade på samma sätt. Det beteendet måste sitta djupt rotat.

Och som vanligt lyckades pensionärerna ta sig till slagplatsen i tid och laga ordning, även om de var ute och härjade runt i trakten av Värnamo på vägen. De yrkesarbetande tog sig till platsen med hjälp av särskild inbokad flygtransport, tryggt och säkert.

Champagne och annat bubbel provsmakades hemma hos Åkessons på Kronovall tillsammans med en lektion i konsten att göra champagne-liknande vin, samt slottets historia (det kanske var det som var kursen den här gången?). Det började i slottets foajé där vi fick slottets historia till ett glas Henric. Därefter ner i den svala vinkällaren där massor med flaskor av champagnoisen Tirage väntade på oss. Vi fick bl a veta hur man producerar mousserande viner med olika metoder, varför det sitter en foliekappa runt flaskhalsen och med vilken fart isproppen med rest-jästen flyger ut. Besöket avslutades i slottsträdgården med ytterligare ett glas bubbel, den här gången den gamla hederliga Amadeus.  De som var hågade fick sedan vandra runt i de olika salarna och studera konst och inredning. Intressant och lärorikt konferensinslag.

Banor

Bokskogen mästerskapsbana? Nja, jag är skeptisk. Att de dessutom, trots en green-fee på 600 kr, tar 50 kr extra bara för att vi bokat långt i förväg övergår mitt förstånd och drar ner betyget. Konditionen var väl inte heller den bästa. Själv kommer jag i stort sett bara ihåg korthålen 10 och 15. Ranking 4.

Österlen/Djupadal var en ny och rolig upplevelse, härliga vyer, branta backar både upp och ner. Det enda negativa var att det saknades någon form av banguide, så ibland var det spel i blindo. Jag vet dock inte om resultatet hade blivit så mycket bättre med guide, men det hade känts bättre. Kan mycket väl tänka mig att spela banan igen, gärna i äppelblomningens tid. Ranking 2.

Sjöbo, juste bana (? Se nedan), men varför alla dessa bunkrar dit bollen rullade ner ifrån snygga greenträffar? Påminde lite om Halmstad med tallkorridorerna. De olika hålen var kanske tämligen likartade, det var väl bara korthålet över banans enda vatten som skilde sig från de övriga. Visade också att man inte behöver ha ett överdådigt klubbhus. Ranking 3.

Tegelberga var den bästa banan tycker jag och jag tror att de flesta håller med (dock inte Hasse har jag förstått). Helt oklanderlig kondition på tees, fairways och greener. Vissa råkade ut för pratig lokalbefolkning som störde spelet, men det är ju inte banans fel (kanske arrangörens, som borde boka 4-bollar). Ranking 1.

Sedan verkar det finnas ett klart samband mellan att man tycker att en bana är bra om man spelar bra på den (typ 69) och tvärt om. Kanske inte så konstigt? Själv föredrar jag öppna banor med vida vyer till skillnad från instängda skogsbanor (typ 24 eller nåt).

Generellt sett så gynnas vi väl så här års av de låga eller obefintliga ruffarna och det gillar väl de flesta av oss.

Mat & boende

Närbelägna butikers förråd av grillkött länsades inför den första gemensamma middagen, endast 2 entrecote lyckades uppbringas, i övrigt blev det karré. Inte så illa det heller och allt var förträffligt grillat av kapten Johansson i fältköket.

Och om vi inte visste att Lennart var en hejare på att steka ägg så vet vi det definitivt nu. Dessutom hämtade och levererade han pizzor en masse, ordnade kvällsöppet på restaurangen och agerade transportpluton i samband med det (vilket vi andra suputer är tacksamma för). För att återgå till militärspråket så var han generalen i köket, där han styrde och ställde med järnhand.

Mer vin lånades (ficks) av välförsedd granne.

Ännu mer vin och whisky inhandlades i Tomelilla, men det verkade som om orken/törsten tog slut, för det blev visst en del över, märkligt nog.

Mat för en karl på den lokala krogen 2:a Sandbank, jättegott, hälsa kocken!

Naturligtvis praktiskt och kul med gemensamt boende hos Lennart. Det blir så mycket mer ”surr” på så sätt, jämfört med att sitta i hotellvestibuler eller på någons rum. Det gör vi gärna om!

Vi själva & spelet

Lennart, du visade verkligen vad vilja och kämpa är!

Två personer i en tre-boll lyckades med bravaden att på det relativt korta (108 m till greenkant) och enkla 10:e hålet på Bokskogen inte orka fram över vattnet, utan träffade träbalustraden nedanför green. Jag vet också en som inte ens kom fram till kanten med första bollen....

Om inte Anders lyckats träffa ett träd på Djupadals 18:e och jag inte slarvat till en treputt på samma hål, hade det slutliga resultatet kanske sett helt annorlunda ut. Anders vann dock rundan med 1 futtigt slag.

Börje smög i buskarna på Djupadal och vågade inte ropa fore med rädsla för att skämma ut sig. Han försäkrade dock i efterhand att han hade full koll på var bollen var (men hade han koll på övriga spelare??)

Bosse var den enda som lyckades peta i en birdie. Ja, peta i är väl för mycket sagt, han hade tur att bollen rullade i från ett 50-meters inspel. Han var också närmast hål av oss alla och det var på någon par 3:a på Sjöbo (och det var inte ens nära).

Anders, även det på en par 3:a på Sjöbo, var visst i vattnet med både boll och fötter.

Bosse trodde han kunde allt om gamla idrottsmän, men det visade sig att han nästan bara kunde gamla AIK’are, men i många andras minnen dök det däremot upp en hel del gamla idrottsstjärnor och anrika klubbar som Bosse aldrig hört talas om.

Lasse bjöd på champagne eller motsvarande tack vare eller på grund av ett mycket lyckat inspel från Hasse.

Magnus, du har tappat lite i längd, helt naturligt, men din förmåga att placera bollarna är fantastisk.

Bosse som tappar bort det mesta (telefonen på Djupadal, handduken på Sjöbo, mm) – ”men jag får alltid tillbaka det” (dock ej en viss bagbricka).

Owe, arrangören, kände vi igen – långt och rakt, ibland ut i skogen eller på närbelägen fairway.

Hasse, undviker du mig, eller? Vi har inte spelat i samma boll på flera turneringar. När jag är i träsket är du i toppen och tvärtom.

Uffe, vi väntar fortfarande på att du ska klippa till bollen i provsvingen.

Och själv står jag kvar i telefonkiosken.

Resultatet

Resultatet är väl inte mycket att orda om, bäste man vann som vanligt! Extra roligt att det avgjordes på sista hålet. Grattis Uffe!

Jag lämnar härmed över 5:ans stafettpinne till Owe, som dock verkade tycka att det är en tung uppgift, men det är väl bättre än att trampa i träsket?

//Robbie

F d 5:a