5:ans berättelse: Spridda minnen från en turnering som varit.

”Slaget vid Åsljunga”

Detta utspelar sig mellan den 25 och 28 maj i nådens år 2009.

Vi kom för att kämpa om att sitta högst på tronen fram till nästa höst, kämpa om äran och inte minst om den ståtliga pokalen i Mill Hill Trophy. Det var (i seedningsordning från föregående kamp) Lennart, Lasse, Bosse, Hasse, Robbie, Uffe, Magnus, Börje, Owe och Anders. Flera kom med nya vapen, vet ej om det hjälpte eller stjälpte: Anders med nya järn, Owe likaledes med nya järn, Lasse med ny driver, Uffe med nyinköpta metalwoods och en uppsättning hybrider och Lennart troligen med någon ny japanska i bagen.

Slaget stod vid fyra tillfällen - Örkelljunga, Perstorp, Vasatorp TC och återigen Perstorp. Det var årets första riktiga turnering för alla och när spelet väl var igång hördes de välbekanta ropen eka mellan träden: ”Nämen, vad faan”, ”Nej men vad gör du”, ”Va faan”, ”Nääee”, tillika med knack i träden och ett och annat plask i dammarna.

Men vi tar minnena från början i kronologisk ordning.

Ankomst i vederbörlig oordning, ett antal pensionärer i bilar via spel på Gränna GK, en annan pensionär från mörkaste Småland och den arbetande delen av sällskapet med X2000 via Hässleholm, där de tacksamt blev upphämtade av ”vice värdparet” Anders Bergsfält med hustru Margareta (alltså svärföräldrar till hotellchefen Jensen). Vi inkvarterades i Åsljungagården som ligger vackert i början, eller är det kanske i slutet, av Hallandsåsen. I alla fall ligger Åsljunga i Örkelljunga kommun i norra Skåne och är kanske är mest känt för Gillebageriets kakor, Åshöjdens BK och något man förr passerade på väg mot kontinenten.

Och kvällsmat blev det förstås, pytt i panna med öl och snaps, jo jag tackar!

Första rundan på Örkelljunga GK, eller Woodlands som de tydligen också kallar sig. Många bäckar små, som ganska, eller alltför ofta, ringlade sig över fairway eller var i vägen på något sätt. Ett kort par-3-hål på 130 meter nedför var väl ingen match om det inte hade blåst så för jävligt rakt emot, det var nog allt från Börjes driver till något kort järn från Owe. Och appropå ringla över fairway – en fet snok (orm alltså) skådades på 18:e.

Efter välförrättat värv var det dags för ”det kulturella evenemanget”, nämligen nässelplockning inför morgondagen förrättssoppa. Men tji fick vi, det blev lerduveskytte från Åsljungaklippan, 162 m ö h och med milsvid utsikt. Owe visade med bravur varför han är jägare, alla fullträff! Lennart var inte helt oäven han heller, bara han fick instruktion i hur (och vart?) han skulle sikta så gick det bra. Vi övriga var nog mest betagna av utsikten. Husesyn och fördrink hos Anders B kommer vi också ihåg.

Dag 2, Perstorp, mäktiga bokar, lugnt och stilla. Kanske för lugnt och stilla eftersom fyrbollen kom in 1,5 timme efter första bollen. Man undrade också var alla golfsuktande skåningar höll till en sådan härlig söndag, inte på den här golfbanan i alla fall. Hur var det nu Bosse, räknas pliktslagen för spel på fel boll in i statistiken eller inte? Och hur långt, eller kort, går egentligen Owes järn-6:a?

Andra dagens kulturhändelse blev en pitch-tävling på Åsljungagårdens korthålsbana med något oklara regler. Vi tror att Lasse vann.

I kvällningen avslöjades sekreterarens stora hemlighet, nämligen hur startordningen lottas: ”Ingen ska spela med någon annan”! Fråga inte hur det går till, men på något sätt får de flesta trots det spela med varandra och tur är väl det.

Vasatorp TC, moving day, här skulle agnarna skiljas från vetet. Och stora omkastningar i tabellen blev det. För en gångs skull, kanske första i Mill Hill-historien, var vi på golfklubben i så god tid att vi hann med hela årets träningsdos innan start! Och både fika och lunch dessutom! Banan var lång och av links-typ, men kanske inte så svår som många trodde eller befarade, även om det var stora och undulerade greener och det kändes som om det var motvind på alla hålen. Och spel på fel boll igen!

Avslutningsmiddag med och utan stipulerad slips och nu kom nässelsoppan! Mmmm! Lasse höll även denna kväll ordning på oss med militärisk disciplin, kanske enda sättet att få oss gamla kronvrak att komma ihåg vad vi ska göra och när? Uffes tappra, men misslyckade (?) försök, att charma den kvinnliga personalen (Undrar vad han gjorde i köket? Men fort gick det!), hans serveringshandlag imponerade dock stort på oss andra!

Perstorp igen, finaldags, känns bra att kunna banan. Sällan har väl striden om segern varit så hård och tät, några futtiga slag hit eller dit kunde avgöra allt (och varför skulle de avgörande slagen komma just här och idag?). Och detaljerna om hur det gick, det kan du som vanligt läsa på annan plats i den dignande statistiken där varje slag registrerats.

Men som alla inblandade känner till, blev Hasse den som slutligen hade kämpat bäst och med knapp marginal besegrat alla andra och stod som slutsegrare, ganska otippat, speciellt för honom själv. Grattis Hasse! (Nu får väl vi andra njuta (eller lida) av dina segergester på hemsidan till nästa turnering då någon petar ner dig från tronen igen).

Vi som har minnet någorlunda i behåll kommer med rysningar ihåg när Lasse arrangerade turneringen i Polen. Den här gången kunde han inte ha ordnat bättre väder, en strålande försommar med lövsprickning, blommor och fågelkvitter överallt. Underbart! Allt övrigt var också mycket väl arrangerat, tack Lasse!

Och så skildes våra vägar igen, för att åter mötas till hösten, alla tänkandes ”Nästa gång tar jag det”.

Runorna präntades av Robbie, f d 5:a, numera tillfälligtvis i det välbekanta träsket.